Vart ska jag börja?
Så grymt mycket har hänt sen jag la ner tid i ett riktigt inlägg.
Jag hade vid den dåvarande tidpunkten funnit mig själv igen, jag var äntligen glad.
Sedan ur det blå började jag träffa en helt fantastisk kille som verkligen fick mitt hjärta att slå dubbelslag, så fort han firade av ett av sina många underbara leenden fick jag lite svårt för att koncentrera mig och fick ibland påminna mig själv om att andas. 
Han ställde till tillvaron för mig, då jag sett fram emot denna singelsommaren så enormt. Men där fick jag snabbt tänka om för helt plötsligt så kunde jag inte se något annat än att detta skulle bli vår sommar.
Jag var ivrrig på att lära känna hans inre och höra hans djupa tankar och funderingar, drömmar och mål med livet.
Rösten var ljuvlig att lyssna till oavsett om han pratade, sjöng falskt i fasett i duschen eller för att irritera mig i bilen, det han inte vet är att hur han än bar sig åt fick han mig alltid på något konstigt vänster att le och det kom verkligen långt inne ifrån själen.
Det var så mycket som stämde, som var rätt.

Men som så många gånger innan så ska det alltid vara något som ska sätta käpparna i hjulen för mig, om inte att jag själv försöker försvåra situationen, vilket är totalt idiotiskt! Men en ond cirkel kan vara mycket svår att komma ur och speciellt att hitta tillbaka till rätt track igen.
Jag anser inte att vi gjorde det vi kunde för att rädda det vi hade skapat, det som var så nytt och skört.
Men ibland så vill inte allt sig och man prioriterar helt enkelt olika.
Jag känner inte att vi är färdiga med varandra, det finns fortfarande osagda saker, som jag tror kan behöva komma fram.
Men jag vågar och vill inte hoppas på att det kan bli något, vet inte ens om jag klarar av att ha någon slags relation till honom, för nu sårar han mig bara.

Att vara iskall är lättare sagt än gjort och att hela tiden få höra "släpp honom, han är inte bra för dig och pga hur han har behandlat dig förtjänar han dig inte, du kan få bättre", det är jobbigt i sig. Jag vet att det endast är välmående tankar men det hjälper liksom inte. Man känner bara att saknade av den idioten bara blir större och hålet i bröstet tynger och smärtar.
Så många tårar har rullat och det har gjort så ont, men sen jag bestämde mig för att jag inte orkar bli sårad mer så har sorgen ersatts av ilska. Jag vet inte om det är så mycket bättre men det är verkligen enklare att hantera.

Vi var två som med starka känslor inledde ett förhållande och två som gick ur, dock av olika anledningar, men vi behöver inte låtsas om som inget har hänt. Vi är inte längre barn utan kan sköta detta på ett moget sätt.
Så varesig man vill eller inte så lämnar man spår efter sig och dom behöver inte alltid vara djupa för att man ska ramla i dom igen.
Men jag har ännu inte lyckats klättra ur, vet att det tar tid men hålet efter dig smärtar fortfarande.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt med detta eller vad jag själv får ut av det, men om du läser det här, så hoppas jag att du får dig en liten tankeställare för det är inte så lätt som det verkar vara.
Sen vill jag gärna tro att du tar på detta hårdare än vad du visar, att du försöker släppa taget på ditt sätt och det är tydligt att det är grabbarna, öl och nya brudar som gäller.
Visst, vi har alla olika läkeprocesser men snälla tänk dig för, gör inget för att du är arg eller ledsen, låt det ta tid, för det är precis vad det gör.
Jag finns här, tveka aldrig på att höra av dig.

I do miss you, but I'm trying not to care anymore.

/LNK