När klockan ringde imorse fann jag inte orsak till att åka till skolan men av automatik gick jag upp och tvingade mig till göteborgs värsta lokaler, där satt jag i 3 och en halv timma och försökte finna någon glädje i tillvaron.
Maggie ställde en fråga som fick mig att reagera, jag har alltid trott att jag är bra på att dölja mina känslor men vad jag har lärt mig om mig själv i år är att jag är öppen som en bok.
Något självporträtt på det vita pappret skapades aldrig under Designlektionen, jag önskade bara att klockan kunde bli två för då kändes det som en bra tid för mig att åka hem.

Mobilen började vibbrera och det var min far som ringde, jag tvekade först på att svara för jag skulle inte orka förklara för honom hur låg jag kände mig - vilket han hade hört på mig direkt.
Han var i Götet och undrade när jag slutade och ifall jag skulle med hem, jag såg min chans.
Jag var ärlig och sa som det var, han var på skolan inom 20 min.
Vi åkte och testkörde den nya BMWn en snabbis, en himla snygg och skön bil och turen gjorde att det drog lite i mina mungipor.

Nu sitter jag i soffan och stirrar på allt som behöver göras, energin är noll (kan bero på att jag inte har ätit något sedan kl 5 igår) och vilja som alltid har drivit mig tror jag att jag tappade någonstanns på vägen hem från skolan förra veckan.

Kan man tack vare skolan, läxorna, proven och allt helgjobb som 19åring gå in i väggen?
Eller är detta bara en ren utmattning som är orsakad av sömnbrist?

Jag ska försöka lägga mig i sängen med den underbaraste varelsen som jag har träffat på, hoppas bara att Metal vill ligga kvar med mig.

/LNK