Det finns dagar som känns så oförskämt bra och dagar som man bara vill sätta sig i ett hörn och gråta,
idag är det en salig blandning då jag kan skratta av ingenting och 2 sekunder senare utan andledning fälla någon tår.

Glada och trista nyheter verkar snurra omkring mig i ett, jag försöker ta till mig detta och gå vidare utan att försöka fästa någon speciell känsla vid vad som har hänt och träffat mig med en knytnäve i ansiktet.
Jag försöker tänka på det som är bra och vad jag har, vad som gör mig lycklig, men när mörkret är ogenomträngligt för ögonen är det inte lätt att se.

Att bara vänta är en pina i sig, det är väldans tråkigt och nyfikenheten vill gärna ta över.
Blev erbjuden en nytt jobb förra veckan som verkar gör kul, ska höras av denna veckan om mer info men svar från skolan och jobbet ligger fortfarande i lä och AF kan ju ta sig!
"Vi kan tyvärr inte hjälpa dig här, du arbetar för mycket för att få något bidrag och du har för stora mål med ditt liv än vad vi kan erbjuda"
Ingenting ska då vara lätt, alltid två steg tillbaka, ett steg fram.
Det är tyvärr mycket jag bara vill spy på och peka finger åt just nu, men visst finns det glimtar i mitt liv som också är bra.

LONDON var tex SUPER, UNDERBART, ÄLSKART, såg så mycket vackert, kände, smakade och luktade på så mycket som bara kan beskrivas som kärlek. Jag bara måste tillbaka innan jul, någon som vill med?
Jag har ännu inte lagt in bilderna men det kommer att komma (förhoppningsvis).
Sedan har jag ju min lilla älskling Metal som värmer mitt hjärta i höstmörkret, varje dag, varje sekund.

Alla behöver sina ensamma stunder för att göra vad dom tycker bäst om, under mina gör jag antingen ingenting eller allt, hur som är jag en person som behöver mycket av den där ensamma tiden.
Och jag är så tacksam för att min pojkvän32 verkligen respekterar detta och ger mig den tid jag behöver för att vara mig. - love you baby.

Jag har aldrig varit ett flockdjur, snarare en ensamvarg och jag trivs med det, men när mina vänner befinner sig 10 mil bort eller flyttar till studentstäderna för att plugga känns allt plötsligt väldigt väldigt ensamt och TOMT.
Jag funderar på om jag verkligen gör rätt i att bo kvar i Uddevalla, jag har inget här att hämta, inga vänner, ingen släkt och knappt något jobb.
Det känns som jag är fast i ett rum jag själv inte valt, andra flyttar, köper hus, pluggar, förverkligar drömmar, reser, förlovar sig, skaffar barn. Vad gör jag- ingenting.

"När man är frisk är det massor man önskar sig för att göra livet bättre, men när man är sjuk önskar man sig endast en sak- att bli frisk."
         
 

Jag vill bara tacka för att ni finns där, när jag inte gör det.

/LNK