Trodde jag skulle svimma av chock imorse när jag kollade mig i spegeln. Av alla tårar som under kvällen rann så svullnade mina ögon upp som aldrig förr, detta tar verkligen hårt på mig. Det såg ut som jag hade fått en allergisk reaktion eller ett par bra smällar utan blåmärken, underligt.
Hur som behövde jag silence i hemmet så för en gångs skull satte jag inte igång musik när jag skulle göra mig iordning, så många låtar tar fram känslor jag hela tiden försöker dämpa eller förgöra.
Så med glasögonen på gav jag mig iväg till jobbet med kramp i magen som framkallar illamående och ett tryck för bröstet som gör det tung att andas, så skulle jag än en gång dra fötterna efter mig med den kalla masken på satt.
Idag skrattade jag faktiskt lite, det mesta kom nog ut igår och ett sent samtal gjorde det lite lättare på något konstigt vänster.
Åkte till gymmet direkt efter jobbet för ett pass med Body Balance. Det gjorde susen, så avslappnad och tankfri jag var när jag gick därifrån var riktigt längesen. Jag behövde verkligen stänga av världen för en timma, bort från all stress, press, tjöt och framför allt från alla funderingar.
Nu sitter jag i min morgonrock och väntar på yttligare ett samtal och jag vet att det kommer börja göra ont när som helst igen. Men detta måste göras för att jag på ett eller annat sätt ska komma in på rätt väg igen, denna veckan har jag verkligen famlat i mörkret och jag behöver ljus och värme runt mig för att orka med att sträva efter mina mål. Jag vet att jag klarar mig själv men får jag välja så gör jag det inte ensam.

Imorgon är jag ledig, har tänkt att vara på Sportlife tidigt så jag sedan hinner med ett besök hos min mysiga släkt i Hamburgsund och en snabb tur till farmor i Munkedal. Man är aldrig riktigt ledig, so much to do.

/LNK