En vecka har passerat otroligt långsamt och tiden verkar inte vilja skynda på heller. Ännu en söndag och jag fäller tårar du inte förtjänar. Ska aldrig mer förbjuda mig själv att tycka om någon för när man väl inser att man faktiskt gör det så slår det tillbaka och då frukansvärt hårt. Lika bra att gå in med ett öppet sinne ist för ett stängt och envist.
Önskar att du kunde höra av dig av rätt anledning eller bara om du tänker på mig. Men samtidigt vill jag inte att du ska höra av dig, så jag kan göra det du bad mig om: "skit i mig och ha kul istället".
Jag vill bara glömma allt du sagt och gjort och hur bra du har fått mig att må. Jag vill glömma det vi gjorde tillsammans och skrattade till. Jag vill inte glömma dig men det är vad jag tror behövs. Sorgligt nog och det smärtar.
Jag förstår inte hur du kan vara så iskall, agera som det aldrig hänt något. Jag önskar ibland att jag kunde vara mer laid back men jag förstår inte hur du klarar av att vara så, död, känslolös?
Jag vill inte vista mig på ställen du skulle tänkas vara på, jag är rädd för vad jag kan få se och hur jag kan reagera, jag fick ett smakprov i fredags och det skrämde skiten ur mig.

Det sägs att det flesta "break ups" sker i Januari/Februari när all julstress med mera har lagt sig och detta är nu andra året på rad vid denna årstiden jag ska resa mig ur skiten igen. Men denna gången med betydligt mindre stöd och saker om kring mig som distraherar. Ge mig typ läxor nu eller något jag kan gräva mig ner i, något som får mina tankar att vandra åt ett helt annat håll än åt dig.

So lately, I've been wondering,
who will be there to take my place when I'm gone?
You'll need love to light the shadows on your face.

Vi kvinnor ska ju vara så himla perfekta utåt hela tiden, aldrig visa oss svaga eller hur vi egentligen känner och tänker, för då har ju ni män vunnit. Jag erkänner, du vann. Jag hoppas du är nöjd.

/LNK