Jag kan verkligen inte somna, har kollat på en hel del Vampire Diaries- avsnitt men det gav troligen en motsatt effekt, PLING!
Så jag började kolla igenom min gamla bilddagbok, shiiiit säger jag bara.
Jag ser mönster som upprepar sig på flera ställen, om inte annat väldigt tydligt när saker och ting slutade och började, när jag var lycklig och när jag var nere. Men jag antar att det är vissa faser som man ska gå igenom i livet för att kunna stå där en vacker dag och kunna säga ärligt till sig själv, jag ångrar inget för jag levde iaf.
Sen har jag kollat igenom en hel del bilder på min dator, vissa hade jag helt glömt bort, vissa fick mig att skratta till tårar och andra av smärta och längtan.
Åren 2005 och 2006 har jag nog aldrig haft så kul som under dom varma månaderna, då när jag var singel. Så jag hoppas på att en sån sommar ska komma i år, en jag kan se tillbaka på och le och skratta högt till minnena för mig själv.
Sen har vi sommaren 2007, troligen min bästa (icke singel) sommar någonsin, då hela livet stod inför mig.
Jag ångrar inget men funderar ofta hur mitt liv idag hade sett ut som jag hade gjort andra val.
Göteborg eller London hade jag troligen varit bosatt i helt själv och varit en partyprinsessa. Levt det liv jag nog egentligen skulle haft, men nu sitter jag i Uddevalla med min katt och det enda som håller mig kvar i denna skitstaden är mina jobb. Sorgligt, jag är 20 år och redan bunden.
Jag vill se världen, bara släppa allt och åka iväg ett par månader, men det skulle aldrig gå, jag skulle inte kunna ge upp det liv jag har byggt upp och jag skulle aldrig aldrig någonsin kunna vara utan Metal så länge!
Tror det hade varit skillnad om vi hade varit en riktigt familj, som förr. Jag tror jag känner behovet av att fly för att jag behöver förändring- jag behöver något att tänka på, jag behöver något, jag känner att det är något som fattas men jag vet bara inte vad, inte efter att jag insett att jag hade allt, men en liten bit inom mig är borta.
Det är inte vänner eller kärleken eller skolan eller något sånt där trams, jag kan inte sätta fingret på vad men jag känner att jag har tappat något som jag behöver. Som får mig att bli sådär driven igen, passionerad över något.
Tror jag ska börja läsa min drog igen, det kan vara det som saknas, värt att testa iaf. För det här kommer driva mig galen till jag finner det jag söker.


Lars Winnerbäck – En stannfågel ger sig av

"Jag har lämnat mina rader
så länge jag minns
men jag tvivelaktigt mår

För att du syns överallt
är det inte säkert att du finns
Det är en konst att bara fylla hål

Jag minns vad jag minns
och jag har glömt vad jag glömt
Det behöver inte ens ha hänt

Det kan ha varit länge sen
men jag kan också ha drömt
Det är en känsla som jag alltid känt

Jag tror de lugnar sig nu
Alla tvära kast
Det lilla hjärtat, det pulserar än"


Det här kommer låta sjukt, men jag ska inte längre bjuda hem någon jag är intresserad av innan jag vet att det kan bli allvar.
Metal vet vilka som kommer i trappuppgängen, jag märker direkt på honom om det är någon han känner/känner igen. Han vänder ibland upp blicken mot dörren men lägger sig fort igen, han satt i köket redan innan du plingade på dörren men han har slutat vänta på dörrmattan. 
Jag hör på hans gnällande ibland att han känner med mig. För jag tror att djur lägger märket till så mycker mer än vad vi är medvetna om och att dom likaså vi, vänjer oss fort vid omställningar.

Jag skulle aldrig presentera en kille för min familj jag inte såg en framtid med, så varför ska jag göra det för min största kärlek av dom alla? När det var en kille som gjorde honom så frukansvärt rädd för alla andra män?
Sen han försvann ur våra liv ser jag hur Metal blir betydligt vågligare och mer sällskaplig för varje dag som går.
Så skratta ni om ni vill men när det bara finns en sak man lever för, varför skulle man då på något sätt vilja skapa kaos i dess liv? Rätt bra tankeställare om ni frågade mig.

Nu ska jag försöka att inte tänka efter mer ikväll och försöka sova med min ljuvliga hosta.

/LNK