Klockan är nu strax efter 02 och som vanligt blev det sent när min kära vän var på besök.
Slutade som sagt kl 18 idag och efter det gjorde jag lite hemlig shopping innan jag tog vägen förbi maxi och brummade senare vidare till Jet och gav UD Å PISSA "lite" dricka, hon blev rätt full om man säger så ;)
19.40 var jag hemma, 20.15 knackade det på dörren, muffinsarna var klara, grönskakerna hakade och köttfärsen tajmades in fint, fan va grym jag är som kvinna! Om inte annat vilken grym husmor jag kommer att bli (om jag inte redan är, fast utan make och barn?)

Brorsan är på Mortens ikväll och frågade snäll om han fick slagga hos mig och jag är ju inte omöjlig så snälla jag och J gav oss av på en raggarrunda i stan för att kolla läget och för att lämna nyckeln till honom.
Haha så kul man kan ha åt att köra 2 varv i varje rondell som kom i vår väg, vi åkte på upptäcktsfärd och var ett tag inne på att dra till Strömstad, mycket som lockar där, en och annan som borde få det dom förtjänar, mer än så säger jag inte.
Men kom ju på att vi lämnade all mat osv framme så vi återvände hem för att sedan hamna i köket och tjöta strunt resten av kvällen.
Jag bara älskar när jag får sånna ryck som jag fått idag, helt plöstligt får för mig att "åh jag vill nog baka när jag kommer hem, efter att jag lagat mat för sugen på tacos är jag ju... hmmm" Ett kort samtal senare och vips jag hade en kär gäst på G, men iofs vem kan motstå att bli bjuden på mat och nybakta muffins ur mitt kök?!

Just nu snurrar det så många tankar i min lilla hjärna, så många tankar jag inte vill kännas till vid, så många minnen jag vill dra fram men jag vet hur hårt det känns när dom sakta dras undan igen. För varje gång jag tillåter mig att sväva iväg känns minnena sedan mer avlägnsa och mer påhittade.
Funderar starkt på att ta bort alla spår du lämnat kvar så som bilder, konversationsloggar, ditt nummer och det som stör mig mest. Facebook. Vart jag än hamnar, vem är gemensam vän? Hmm joo undrar, vem är den första jag ser på chatten? Inte Adolf Hitler iaf, han hade troligen behandlat mig bättre. 
Det känns som att vart jag än vänder mig så är du där och påminner mig, det kan gå förbi någon med samma parfym eller liknade jacka eller som har ett skratt som påminner om ditt ljuvliga men skruvade garv.
Jag avskyr att jag faktiskt fortfarande känner något för dig och att jag saknar något jag aldrig haft.
Varför var det så mycket enklare när man var liten och en puss på munnen inte var mer än så? Varför kan inget vara så simpelt idag eller varför kan vi inte bara få glömma lika snabbt som vi insåg att det var borta?
Frågor som dessa kan driva mig till vansinne. Det var så bra för ett tag, fast jag låg insjuknad på soffan, men ack det kändes så lätt. Vad hände, när och hur försvann den lättnaden? Hur gör jag för att framkalla den känslan igen? Jag försökte verkligen hårt idag, jag skrattade högt med den röst jag hade, för en stund existerade det inte i min värld, men att komma hem och vara aktiv i köket igen, det drog tillbaka mig på ruta 1 yttligare en gång.  

Jag vill inte släppa det lilla som finns kvar men vet mycket väl att jag borde låsa in det i förbjudna lådan medde betydligt värre minnena.
För detta är egentligen ingenting mot vad jag har fått utstå och har gått egenom, så många "riktiga" tårar som rullat längst mina kinder för saker som verkligen har sårat på djupet och som bör varit så mycket svårare att förtränga och gå vidare ifrån om jag inte hade varit så frukansvärt envis och haft det stödet som jag haft.
För det som du gjorde mot mig 2007 borde jag inte ens acceptera att du säger hej emellanåt, men dum som man är så får du känslor att bubbla inom mig, jag vet bara inte om det är av ren ilska och hat eller av kärlek. Hur som får du mitt hjärta att slå dubbelslag och det äcklar mig, jag blir spyfärdig.
Snälla bara gör det jag bad dig om för så längesedan: dra åt helvete och vänd dig aldrig någonsin om igen, för mig är du inte ens värd att andas.


Jag känner tydligen väldigt mycket ilska men jag ställer frågan ännu en gång, varför är den känslan så mycket enklare att hantera än saknade av någon? Är det för att vi som små var tvungna att lära oss att kontrollera vår ilska och ofta hålla tillbaka den? Du kanske någon gång som liten förlorade någon värdesak men vad hände då? Jo en förälder tog upp dig i knät och förklarade att allt skulle bli bra och slutade du ändå inte gråta av sorg fick du troligen någon belöning, som ett ny leksak eller kanske en glass, allt detta bara för att föräldern inte vill se sitt lilla barn lida. Men när man som "vuxen" är ledsen så lider man av betydligt värre saker än en borttappad leksak och hur lindrar man då den smärtan när en glass eller en ersättare inte hjälper? Alla har givetvis sina egna sätta att tackla och hantera olika situationer och problem på, jag själv måste prata av mig, men när det inte räcker, vad gör man då?


Jag ska försöka stänga av hjärnkontoret för ikväll för nu går det på helvarv efter allt tjöt som vi har gått igenom.
Bädda för brorsan och ställa klockan på 9 ska göras, jag är nämligen ledig imorgon och på fredag så det får bli att dona med lite tvätt och ta hand om mitt hem imorgon bitti. Har inte blivit gjort något sådant på över en vecka eftersom att jag har legat pall. Så imorgon ska jag nog ge hjärtat en genomgång med, klorna ska bli klippta och pälsen kammad, han börjar fälla vinterpälsen nu, suck.

/LNK